Jag och mina spöken

Det är meningen att jag ska träna på att delegera. Låta andra göra en del av de saker jag borde göra, så att jag orkar med alla andra onödiga saker. Jag mår tydligen inte bra av att försöka ha koll på allting och fixa allting. Min skruttiga gamla hjärna har tydligen fullt upp helt utan att jag radar upp en massa måsten hela tiden.

Jag är inte så duktig på delegering. Med de senaste dagarnas överdrivna trötthet hängandes över mig, med vetskapen om att nattens brist på sömn kommer ta ut sin rätt och vägra låta mig vakna ordentligt på morgonen, bad jag gubben att lämna ungarna på skolan nu på morgonen. Jo visst var det ju skönt att ligga kvar i sängen och känna den där gosiga värmen som bara existerar på morgonen. Jätteskönt att slippa tänka på att komma iväg fort, fort, så att jag kunde åka hem och lägga mig igen för att tröttheten försökte ta livet av mig. Fort, fort!

Nå, det var skönt att ligga kvar, men så mycket mer än det var det inte. Jag var ju tvungen att sitta och lyssna på morgonbestyren så att jag hörde att allt blev gjort. Var alla kläder och strumpor på? Långärmat? De åt väl frukost båda två? Yoghurt i väskan, borstat tänderna? Gympakläder nedpackade? Frågor, frågor, frågor ur min oändligt långa lista på saker som måste kommas ihåg, listan som snurrar oavbrutet för att jag inte ska glömma. Inte glömma så viktiga saker som strumpor på ungarnas fötter.

Jovars, min numer alldeles naturligt inbyggda glömska raderar ofta stora stycken i min oändliga lista, men vad ska jag göra när den ändå snurrar hela tiden och hindrar mig från att delegera hela morgonen? 😐