Som en påse skit

Jag mår skit idag. Verkligen, som en stor påse skit. Får inte fram någon typ av aktivitet i varken hjärnkontoret eller någon annanstans. Har ingen ro att sitta still, men ingen kraft att syssla med något. Går mest fram och tillbaka mellan datorn och balkongen. Till datorn för att skriva ett par ord och bläddra lite bland flikarna. Till balkongen för att titta på förödelsen och se på när även de sista blommorna tappert försöker blomma ända till slutet. På väg tillbaka till datorn med funderingar om att kanske surfa efter klänningar, eller ringar… Eller inget. Tillbaka mot balkongen med reflektioner om att frukost skulle behöva intas och disken borde fixas… Äsch, fuck all!

Tänder ett ljus. För syrrans förlorade graviditet. För brorsans så uppenbara kamp mot det oundvikliga. För syrrans flykt ifrån och vägen till att hitta sig själv. För all jävla hopplöshet som hovrar precis här ovanför. Här, där, överallt. Det är hopplösheten som är den där jävla dimman.

Ringde affektiva mottagningen för ett par timmar sedan. Anknytningen var inte på plats. Borta nånstans åt helvete och skulle återkomma ungefär nu. Ungefär nu när jag inte längre vågar ringa.

Tillbaka till balkongen. Titta på det döda. Och det levande.