Mer åt helvete än vanligt

Eller nåt. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera livet. Igen.

Som ni vet så började då min tvåveckors tesperiod på jobbet förra veckan. Två timmar om dagen, i två veckor. Hur enkelt som helst, inga problem, tänkte jag. När jag säger “inga problem” så menar jag egentligen att det är sannolikt lite jobbigt och lite besvärligt sådär, men inget som man inte klarar om man bara biter ihop lite grann och ger sig fan på det. Och det var lite så jag kände. Inga problem. Jag mådde ju trots allt förhållandevis bra, det var lugnt överallt och jag hade fått vila upp lite extra i Kräkland.

Mmm, jo… “Inga problem” var bara början. Jag var naturligtvis nervös och orolig för hur jag skulle reagera när jag väl var på plats. Något som också var precis som förväntat. Det kändes rätt jobbigt med människor omkring. Såna som jag ev. skulle bli tvungen att prata med. Nu hade ju visserligen chefen min varit duktig och informerat alla om att jag kommer tillbaka och bett dem att inte fråga om saker som kan förvärra situationen för mig. Alla var också snälla och respekterade det, så jag har sluppit förklara hur jag mår och så.

Jag klarade fyra dagar. Varje dag fick jag anstränga mig ordentligt. Trycka ner paniken som ville komma fram hela tiden, svälja gråten som var närvarande hela resan till jobbet. Väl på jobbet pendlade känslorna och tankarna. Det kunde stundtals kännas rätt bra. Ibland vågade jag inte röra på mig. Ibland var jag tvungen att låsa in mig på toa för att pusta ut lite. Jag kunde inte ta mig för några arbetsuppgifter utan satt mest och stirrade på skärmen bara.

I helgen tog alla ansträngningar ut sin rätt. Orkeslösheten kom ikapp. Jag är alldeles matt och grötig i huvudet. Jag glömmer ord mitt i meningar, jag har svårt att ta mig för saker. Orkar inte lämna och hämta ungarna cyklandes eller gåendes, utan det blir med bil. Orkar inte klä på mig ordentligt, eller borsta håret. När jag ska lämna och hämta ungarna från skolan drar jag på mig ett par gamla mjukisbyxor och ett linne bara. Knatar ut utan behå med nassarna hängandes och fladdrandes lite hur som helst. På med en hatt och en lång rock bara. Jag ser ju ut som någon jävla 70-talsblottare… Jag orkar verkligen inte. Alla symptom från tidigare i år kommer springande så fort de bara kan. Jag är livrädd för att hamna tillbaka på den gamla nivån, som det var då i december, januari och februari när jag mådde som värst. Som det känns nu så är det verkligen på väg tillbaka dit. 🙁

Jag vet inte hur jag ska slåss mot detta… detta funktionshinder. För att det är så det är, det är så jag känner det. Detta är ett funktionshinder, detta hindrar mig från att fungera normalt. Jag vet egentligen inte ens vad det är som är den egentliga orsaken. Är det bipolariteten som är boven? Är det efterdyningarna av just det stressrelaterade “gå in i väggen”? Behöver jag mer vila eller behöver jag mer mediciner? Eller är det allt i ett stort fult kaos? När ska jag komma över allt det här?

Det är ju först nu i somras jag har kunnat börja bearbeta saker och på ett mer medvetet sätt arbeta för ett tillfrisknande. Tidigare har jag inte fungerat tillräckligt bra för att kunna göra det. Nu i somras mådde jag bättre. Något som just nu känns så långt borta. Helt förstört. Bara för att jag ville visa för både mig och världen att jag kunde fungera trots allt. Det kunde jag inte. Jag borde ha lyssnat bättre på min reikitant.

Hon på försäkringskassan, hon som har hand om mina saker, hade ringt och lämnat ett meddelande på mitt mobilsvar. Hon tyckte nog ändå att det är säkrast att avbryta hela arbetsprövningsförsöket. Men känns ju så illa att “ge upp” nu när alla är så goa och stöttande på jobbet. De gör verkligen allt för att underlätta för mig. Guld värt, verkligen!

Jävla skit. 🙁