Reiki med tårar

Dagens reikisession släppte lös en riktig känslostorm. Vi, jag och reikitanten, satt och pratade om Greklandsresan när jag plötsligt blev jätteledsen och kände mycket för att berätta och prata om syrrans missfall. Ett par gånger kände jag att tårarna ville komma, men jag lyckades stoppa dem. Varför vet jag inte riktigt, för nu ska jag ju träna på att släppa fram känslorna och tillåta mig att känna det jag känner, utan att ha skuldkänslor, utan att tycka att vissa känslor inte är okej. Jag borde alltså inte försöka hålla tillbaka när jag känner att jag behöver gråta.

Nå, det blev inte läge för att byta samtalsämne, utan först vid själva behandlingen fick jag fram orden och kunde berätta om syrrans missfall. Hon lyssnade och beklagade sig. Var tyst i några minuter och bestämde sig för att avbryta behandligen mitt i, för att hon kände att jag inte klarar det just nu med så mycket känslor i gungning och sån rastlöshet i kroppen.

Vi satte oss för att prata istället och jag fick ett glas juice att försöka lugna ner mig med. Hon försökte få mig att berätta varför jag kände mig så ledsen. Jag visste inte varför jag var ledsen och kunde därför inte berätta varken orsak eller några tankar som var kopplade till sinnesstämningen. Hon frågade mig om jag ville veta var den stora känslan av sorg kom ifrån, varför jag inte kunde sätta ord på detta. Naturligtvis ville jag det.

Hon berättade att en stor del av den sorg som fyllde hela bröstet var på grund av jobbet. På grund av att jag känner rädsla för att börja jobba igen och den rädslan (som jag tycker att jag inte borde känna) skapar en sorg som ligger där i det undermedvetna och gror. Den största orsaken till denna sorg är dock ett missfall.

Ett missfall? Syrrans missfall, det är klart att det skapar sorg även hos mig. Nej, sa hon, det missfall som du har haft. Mjo… det var en gång när jag blödde kraftigt och hade ont som fan. Läkaren på kvinnokliniken hittade någon blodklump med ultraljudet, något som kunde ha varit ett missfall, men det kunde också ha varit en cysta eller något annat… Han kunde inte med säkerhet säga vad det var som hade orsakat smärtorna och blödningen. Jag minns inte så mycket mer av den händelsen, inte mina känslor eller tankar, inte omgivningens reaktioner, ingenting direkt. Jag är inte säker på om jag har berättat om episoden till någon heller. Jag kan bara gissa mig till att jag kanske berättade om detta för mamma. Säkert funderade jag på om det var ett missfall eller inte, men jag kan aldrig tänka mig att jag grät eller sörjde på annat vis. Det var inte tillåtet på den tiden. Jag var bara 18 då, det var så länge sen att jag inte minns så mycket…

Min reikitant sa att hon kände att det var ett missfall. Ett missfall som jag aldrig sörjde eller bearbetade på något vis. Det fanns ingen som tog tag i händelsen, ingen som stöttade, lyssnade eller reagerade. Jag stoppade bara undan känslorna. Det är den sorgen som kommer fram nu. Det är därför jag inte kan sätta ord på ångesten i bröstet eller tårarna som ibland kommer helt oförklarligt. Det är därför jag reagerade så starkt på syrrans missfall. Det påminde om mitt eget, men på ett tyst sätt.

Tänk vad märkligt, att en tretton år gammal händelse fortfarande sitter i och påverkar mig. Det är lite svårt att förstå…