Med ensamheten kommer ångesten
Och paniken. Så klart, naturligtvis. Som alltid annars. Den kommer ju varenda gång. Varför är jag då alltid förvånad när samma symptom infinner sig?
Nu vill jag inte längre åka till Grekland ens. 🙁 Planet lyfter på måndag och jag orkar inte packa. Tanken på att sitta flera timmar i ett flygplan fullt med folk skapar bara panik i Kirsiland. Jag vill inte vara bland människor (nu igen). Jag vill inte se folk. Framför allt, jag vill inte att folk ska se mig.
Jag är arg om vartannat och ledsen om vartannat. Orkeslösheten och den allmänna bläigheten känner jag igen. Tisdag om två veckor ska jag till läkaren och förklara mig igen. Det är samma helvete fortfarande. För att det är ÅTERKOMMANDE! För att det hör till sjukdomshelvetet. Jag mådde som en kung i en månad lite till, sen kom jävligheten tillbaka. Strax efter fick syrran missfall. Sen var jag tvungen att åka till Grekland och träffa en massa folk, och sen var det fortfarande jävligt.
Nåja, imorgon blir det en sväng till samtals-tanten och på måndag förmiddag blir det en annan sväng till reiki-tanten. Vi får hoppas att Grekland känns bättre efter den terapin.
2 Comments
Merja
Det låter jobbigt 🙁 Men kanske resan gör dig gott iaf, du får träffa syster din o hon längtar ska du veta. Skulle jag kunna, skulle jag ta det hemska åt mig så du fick leva ett liv utan bläigheter. Många varma kramar
Kirsi
Jag förmodar att resan kommer att bli bra i slutändan och att det gör mig gott. Eller ja, det måste göra det. Annars hade jag ju vägrat åka på allvar.
Jag försöker tänka att det är som det var med bröllopet vi var på tidigare i somras. Jag hade ingen lust att vara bland folk då heller. Förväntade mig att hela festen bara skulle vara en pina eftersom jag skulle vara tvungen att prata med folk och försöka vara trevlig. Det visade sig att det var så mycket enklare än jag hade befarat och jag mådde inte alls så dåligt av att vara bland folk en liten stund.