Fy helvete vad jag är ledsen!

Ikväll fick vi veta att min lillasyster har fått missfall. 🙁 Hon var gravid i vecka 12, magen hade börjat växa, de båda planerade så ivrigt och allt var bara underbart. Så slutar det i blödningar och smärta. På akutmottagningen konstaterade de att det fanns endast en tom fostersäck där. Det kan inte vara sant! Hur kan det sluta såhär?

Jag är så ledsen. Jag gråter, har ont i magen och känner mest för att kräkas. Jag kan inte ens fantisera om hur illa de, fram tills för tre timmar sedan lyckliga blivande föräldrarna, måste må. Det är så overkligt. Hon sa det, min syster, att hon känner sig så blåst. Lurad på allt. Alla förhoppningar och planer har bara gått upp i rök. Jag får så ont i hjärtat. Skulle gladeligen ta över alla smärta hon känner så att hon slapp. Ändra på allt om jag kunde. Ändra på allt så att lyckan kunde ha fortsatt som planerat.

Jag förstår att hon känner så. Känner mig också lurad. Jag såg så fram emot att bli moster för första gången. Att det skulle bli en till underbar unge i familjen. Nu vet jag inte hur det är i andra familjer, hur det är vid andras missfall. Men i vår familj håller vi ihop och står varann riktigt nära. Vi har gråtit allihop. Ringde mamma och bad henne ringa upp syrran så att hon fick berätta själv. Ringde syster i Grekland, vi grät länge båda två. Brorsan ringer mig och undrar med panik i rösten vad sjutton mamma hade svamlat om. Pappa är så ledsen, så ledsen… Vi var nog gravida allihop. Och vi fick missfall allihop.

Jag hoppas och jag önskar innerligt att de två unga inte ger upp nu, utan har styrkan att fortsätta hoppas och längta efter en underbar unge. Bara de orkar ta sig igenom denna jävla sorg. Så jävla oönskad, så jävla grym är denna jävla sorg! :'(