Iakttagelser längs vägen

Så bedövad jag blir när situationer och omständigheter spelar ut sin roll. Saker faller på den plats de ska vara på, i den ordningen allt ska ske. Där står jag i tysthet och känner hur känslorna stiger fram och slåss om att göra sig hörda. Till en början tvekar jag. Ska jag låta dem komma fram. Sedan minns jag hur jag har bestämt att detta år ska jag ju laga allt. Nu ska jag ju lära mig att hantera allt som jag tidigare varit rädd för. Det jag inte vågat låta flyta till ytan.

Ilska, blandat med ängslan, är det som spontant vill markera sin närvaro. Men vem är det jag ska vara arg på? På mig? På världen? På alla som agerar precis efter den linje som omständigheten lägger fram?

Långt, väldigt långt, inne i hjärtat känner jag en vilja att se allting på ett positivt sätt. Välkomna vad det nu är som komma ska. Situationens utgång som valde exakt den väg den skulle, även om jag kanske önskade en annan. Nog ska jag väl kunna acceptera det med en gnutta hopp.

Kan det vara så att jag leende kan gå min väg? Stolt över att det fick inte mig att vackla. Att det inte utplånade styrkan i bröstet. Det är så skönt att känna sig stark igen. Jag kan inte påverka situationen. Situationen kunde heller inte påverka mig.

Mitt horoskop talade om för mig att ha en backup plan. Efter överdriven analys utifrån alla möjliga vinklar, tror jag nu att det kanske inte var den omedelbara nödutgången som menades. Det naturliga valet var nog menad att stanna vid första intrycket, och plan B skulle vara just denna känsla av styrka.

Dagens favorit: Pink – Sober