Planet 51

Jag brukar bli rätt förvånad när saker går bra och inget skiter sig nämnvärt. Så även denna gången. Allt gick bra, ingen dog eller svimmade, och jag har fortfarande huvudet bland molnen.

Vi var på bio och såg Planet 51 idag. Ungarna och jag. Älskling och jag. Jag, ungarna och älskling. Alla fyra. Tillsammans. Det var första gången ungarna officiellt träffade gubben min. Och det gick bra. Phu! Inte för att det fanns någon indikation på att det skulle gått annorlunda. Det är bara så enkelt för mig att vara orolig för allt och inget.

Jag är inte den som introducerar pojkvänner för ungarna. Jag är såpass skadad av tidigare förhållanden att jag tar med i beräkningarna att saker kommer att gå åt helvete, långt innan de ens börjat. (Samtidigt som jag alltid tror att allt kommer att vara för evigt.) 😉 Jag vill inte blanda in ungarna i mina förhållanden för att bespara dem just den känslan när någon försvinner. En gång tidigare har ungarna träffat en pojkvän, och det sket ju sig med råge. Kommer jag även denna gång ångra beslutet att låta älskling umgås med ungarna? Suck. Jag är nog rätt skadad jag…

Bortsett från orosbiten och funderingarna kring allt som kan gå åt helvete, så känner jag mig riktigt nöjd med dagen och myser åt tanken att jag kanske inte behöver leva två fullt så separata liv. Kanske kan jag börja sammanföra dem lite smått. Hoppet om det där “normala familjelivet” har återuppstått. Du vet, det där familjelivet som alla andra har. Sådär lyckligt och underbart… Kanske finns den chansen ändå… Till och med tanken om att någon gång kanske flytta ihop har slagit mig.

Shit! Vem är du och vad har du gjort med Kirsi?

Utomjordisk och zombifierad. 😛