Snurra min jord igen?

För allt vi drömde en gång…

Är det inte märkligt att ens självbevarelsedrift försvinner snabbare än ögat så fort hjärtat har ett säga i spelet? Eller snarare, så fort hoppet ser en minsta tillstymmelse till ljus…

Situationen lägger fram allting, snyggt och prydligt. Den mur som så länge byggts upp, den som ska skydda, den får helt plötsligt fötter. Flyttar på sig en meter eller två. Backar tillräckligt mycket för att låta nyfikenheten nosa runt, men stannar tillräckligt nära för att kunna dyka över och kasta sina murblock på allt som går fel.

Självbevarelsen, den som ska skydda närmare än muren, har tagit fikarast och ser på showen med förtjusning. Jooodå, vi är nog väl medvetna om att detta inte borde ske… MEN, nu är det kaffepaus. vi får helt enkelt se hur saker fortgår. Om det skiter sig… ja, då får vi tänka på det då.

Vilken färg har själen, älskling?

Dagens favorit: Kent – Pärlor