En förmiddag, en kram

Det är helt ofrivilligt som jag spolar fram och tillbaka i filmen och tittar runt bland alla minnen. Det tycks att den spolas bakåt, mot tillfällen allt längre bak i tiden. Och precis när jag lärt mig att hänga med i takten, så bestämmer minnet sig för att komma ihåg något som är så väsentligt, livsviktigt, och så spolar vi fram igen… Bara för att fortsätta gluttandet bakåt… mot början…

Vet inte. Kanske är det så att överlevaren i mig letar efter något som skulle ta bort all denna smärta. Ett enda tillfälle som skulle övertyga mig om att det var ändå dömt att skita sig långt före det verkligen gjorde det. Eller kanske är det så att romantikern i mig letar efter tecken som bevisar att hoppet inte är förlorat ännu. Jag vet inte. Jag vet inte ens vilket jag skulle föredra. Man skulle kunna tro att efter en månad + har bearbetandet kommit en bit. Så är det inte.

Filmen spolade fram till slutet och vill inte backa därifrån. Den sista förmiddagen spelas om och om igen. Hela tiden ser jag den scenen. Vi står i köket och kramas. Där vi stått så många gånger… Pussat och gosat. Lagat mat. Druckit öl. Pratat och skrattat. Bråkat…

Den här förmiddagen var det en flyktig frukost och ett nervöst väntande på att taxin kom. Sista gången vägen till flyget togs skulle inte kantas av ledsam tystnad. Förmiddagen skulle göras så kort som möjligt… Den varade en evighet. Det var en evighet av undvikande och flackande blickar innan det blev rätt tillfälle…

Det var en lång kram. Den sa hej då. Några hastiga förlägna kyssar… Ett par var mina, ett par var hans. Bara för att få smaka på det goda en sista gång. För att skapa ytterligare ett minne.

Hela veckan hade jag varit tyst. Försökt att uthärda och inte göra situationen värre för någon. Försökt behålla min stolthet, inte visa hur ont det egentligen gjorde. Nu sa jag att jag älskade honom. Kramade hårt och fick ta till alla mina krafter för att rösten skulle leverera några ord. Jag älskar dig. Jag sa det. Den sista gången. Jag önskade tystnad till svar. Jag fick inte det. Svaret jag fick var en djup högljudd suck. En suck som sa ‘Det gör du inte alls, du vet bara inte om det ännu. Du vet bättre än att låta hjärtat fastna så…’

Kanske borde jag veta bättre…. Men är det inte så att hjärtat är en evig optimist som aldrig någonsin lär sig? Jag hatar den förmiddagen. Jag saknar den lättnad den förmiddagen borde ha lämnat efter sig.

Jag väntar på att filmen ska sluta spolas fram och tillbaka. Väntar på att den ska spola sig till början. Till precis den stund allt började. Till förtexterna. Lägga sig i arkivet där den hör hemma.

Dagens favorit: Losing you – Dead by april