Denna underbara galenskap… :)

Här sitter jag med ett glas vitt och blickar över en vackert blommande Magnolia. Mätt av den perfekt grillade kotletten och den lagom syrliga tsatzikin, njuter jag av utsikten. Våren är så vacker här.

Tänk att jag nästan gick miste om detta! Att jag nästan valde bort detta (flera gånger om dessutom). Det var så nära att jag nu skulle sitta någonstans och önska att jag vore exakt här.

Jag kom hit till älskling i fredags och hade planerad hemfärd i söndags. Inget konstigt i det. Just detta med att bara träffas som hastigast över en helg borde vara rutin vid det här laget. Om inte annat så borde man vänja sig vid det. Man skulle kunna tro det ja… Sen när var verkligheten med på samma spår?

Visst är det alltid jobbigt och ledsamt att skiljas åt med vetskapen om att det nu dröjer minst två veckor tills vi ses igen, med vetskapen om att saknaden kan vara riktigt tung emellanåt. Att behöva lämna är alltid svårt. Den känslan har ändå varit överkomlig då den har haft en stor dos hopp som sällskap.

Söndagen var annorlunda. Nog kunde man tro att det skulle vara enklare med tanke på att vi nyligen spenderat över en vecka tillsammans. Eller för den fördjupade känslan av att detta förhållande faktiskt stabiliseras och kommer att leda någonvart. Kanske enbart för att flygbolaget ändrat tiden på det billigare direktflyget till vår fördel så att helgen är lite längre numer… men nej, det var inte enklare. 🙁

Hela söndagen kantades av det välbekanta sneglanet på klockan. Oron för att tiden ska gå för fort. Är det dags snart? Inte riktigt ännu, men vem fan vågar slappna av?

Hur vi än ville vrida tillbaka klockan (ett år eller så), så var det tillslut dags att åka till flygplatsen. Som vanligt var det en 15-minuters bilresa i tystnad. Med undantag från några tappra försök till samtal bara för att försöka förtränga det oundvikliga. Nu är det dags. Nu är det inte långt kvar tills all kontakt sker via text och ord.

Väl på flygplatsen checkar jag in. Denna gången lyckades jag packa lätt, så jag har bara handbagaget. Dvs inget köande till bagageinlämningen (som brukar innebära lite extra tid tillsammans). Hur mycket är klockan? Har vi inte några minuter kvar? Kramen nedanför rulltrappan är längre än vanligt. Det är tydligt att det nu dröjer en månad tills vi ses igen.

Lämnar. Lämnar och går igenom securityn… Magen knyter sig och jag vill mest gråta. Kan inte bara sitta och glo den timmen som är kvar tills planet lyfter, något måste jag syssla med. En blåbärsmuffin och kaffe får tjäna som tröst. Varken muffins eller försöken till att rationellt acceptera situationen hjälpte alls. Jag kan inte åka nu…

De börjar släppa in folk på planet. Sms:et säger “Om du vill, så hämtar jag hem dig”. Det är dags för ett beslut. Ska jag kliva på, eller ska jag ringa och be om ledigt i några dagar? Jag ringer, men med så kort varsel måste chefen kontrollera möjligheten och ber om att få återkomma. Skyndas är du snäll, om 5 minuter måste jag kliva på planet…

Väntan på besked är olidlig. Kön blir kortare och även om jag släpper förbi varenda en som ställer sig bakom, så blir det snart min tur. Äntligen beviljas min ledighet! 🙂 jag ser på när kön töms på folk. Jag ska inte med denna gången. Tar ett djupt andetag och känner hur lättnaden får mig att slappna av. Med ett leende vänder jag mig om och går ut där min älskling möter upp.

Tänk att det var så nära att vi inte fick njuta av just den här stunden…

Dagens favorit: Jack Johnson – Better together