Slutet. Eller början?

På väldigt länge har jag inte förmått mig att skriva nånting. Orden har inte orkat ner till fingrarna. De få som gjorde det var inte värda ansträngningen, så de fick stanna precis där de föddes.

Jag tänkte att jag väntar med allt tills mörkret lättat något. Hade fullt upp med att lägga all min energi till att ens släpa upp mig om morgnarna. Planerade då att göra en utförlig redovisning om hur de senaste månaderna egentligen varit. Hur jag suttit instängt i ett mörkt rum utan vare sig dörrar eller fönster. Hur luften därinne var så tjock att den kvävde och ljuset inte syntes i någon skarv. Hur jag klöst naglarna blodiga i mina försök att riva ner väggarna,  eller hur den tunga deppigheten dessutom höll förkylningen i handen så att den inte heller ville släppa mig…

Nu vill jag helt plötsligt inte göra det. 🙂

Rätt vad det var så kom det en kraftig orkan och blåste av taket. Solljus!

Sitter där på golvet och tittar upp en stund. Tvekar, ska jag verkligen klättra upp? En hand sträcker sig ner och hjälper mig upp. Åhå! Världen! Var det såhär den såg ut? Mörkret tål som bekant inte ljuset, så den backar in i skuggan. Sitter väl där och väntar till nästa gång skulle jag tro.

Mest omtumlad över hur vackert allting är, hur underbart det egentligen känns att må bra. Det med kryddor dessutom! 😉 Imorse satt jag till och med och sjöng med låtarna i bilen. Det var länge sen senast.

Det är ännu bara tidig morgon, men jag ser solen stiga. Stor och varm. Jag hoppas att den är tillräckligt bländande för att hålla undan det som lurar i skuggorna. Som det verkar nu, så är det snart dags för sprakande fyrverkerier.

Dagens favorit: Skillet – Rebirthing