Jag vill fan inte!

Jaja, jag får väl peta in en inlägg då! Tanken på att rubba balansen och inte ha ett enda inlägg i november -08’s arkiv stör mig mer än oviljan att skriva. Egentligen vill jag inte knappa ner ett enda ord. Jag vill låta dem sitta i mörkret och tystnaden tills de tynar bort. Egentligen vill jag inte någonting. Jag vill ingenting.

Ingenting fungerar och hela min tillvaro är inget annat än en bomullstuss. Dovt. Begränsat. Fyllt av… ingenting. Inget mer än bomull. Allting är suddigt. Alla är konturlösa objekt som flyter omkring. Jag vet vad som finns där, vilka som finns där. Utanför min boll. Men jag ser inget, hör inget. Lyckas inte komma förbi väggen. Jag vill inte.

All min energi går till att försöka fungera över huvudtaget. Det är knappt så jag lyckas existera. Jodå. Jag är kapabel till att släpa mig till och från jobbet. Är tvingad till att klara av det och allt annat som uppenbarligen också är nödvändigt. Men jag vill inte. Jag vill inte vakna på morgonen. Jag vill inte äta eller prata med någon. Jag vill inte handla eller betala räkningar. Är tvingad att ta mig igenom dag efter dag efter dag. Blind och döv. Tom. Det ser ut som jag, men det är inte jag. Jag är någon annanstans. Det finns inget kvar innanför det här skalet.

To-do-listan växer medan allt annat försvinner. Har lust att hacka ner den i småbitar, stoppa skärvorna under mattan och hoppa på det. Slita ner gardinerna, kasta dem på mattan och hoppa lite mer.

Jag vill inget och allt är ett helvete. Jomenvisst! Har ju ungarna, är tekniskt sett vid liv och blabla allt det där andra som man alltid tar för givet. Men jag vill fan inte ens glädja mig åt det.

Inte ens min förkylning har vett nog att krypa ut ur tussen. Stackars vekling som faller för grupptryck sådär. Det här är mitt helvete, min jävla bomull! Gå iväg och låt mig vara. Jag kanske får lite sömn då…

Jag vill gråta.

Den förbannade favoriten: Metallica – Until it sleeps