Dimman

Sedan jag tyckte mig göra den smarta saken att ta en veckas semester för att vila och inte göra ett skvatt har jag bara vandrat runt i min dimma. Utan karta och kompass, eller viljan att hitta lite solljus. Utan viljan att göra något alls.

Sedan min semestervecka har jag knappt fungerat. Har med nöd och näppe lyckats kravla mig upp ur sängen och släpa iväg mig till jobbet om morgnarna. Helt i onödan egentligen, med tanke på att jag inte fått mycket uträttat på det stället. Haft så bråttom hem så min stackars rallybil har fått slita allt vad han orkat. Bråttom hem till mitt vakuum. Det utrymme som tillåter mig att andas. Fantasier. Inte mina egna. Nej, de är bara förödande och drar mig till djupet. Mina egna fantasier är inte tillåtna längre. Jag orkar inte med dem. Menar givetvis serierna. I veckor har jag legat i sängen och bara glott. Försökt glömma att något annat existerar och i pauserna begrundat orsakerna till varför den jävla dimman är så tjock den här gången.

Anledningarna är många. Jag är i värre obalans än vanligt. Sedan någon dag vet jag ännu en orsak. Mina syskon. Kontakten med dem är numera minimal. Vi pratas inte alls nästan. Vi ringer inte, vi sms:as inte och vi träffas inte. Tittar på min tatuering och minns förra sommaren. Om samma situation vore nu, skulle vi göra det? Jag är inte alls säker.

Jag har knappt fått prata med dem. Det är evigheter sen. Och att ta kontakt… Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill ju, jag saknar så mycket. Men jag är arg. Och av miljoner olika anledningar är jag bara instängd i mig själv nu. Jag är besviken och vill inte släppa mitt inre mörker. Jag är så besviken! Jag skulle kunna ringa någon av dem. Be om lite sällskap, träffas över lunch eller kolla på en film, bara pratas lite. Men vad skulle jag säga? Har inget att prata om.

Javisst, de har alla sina förhållanden och utger sig för att vara lyckliga. Nej, jag är inte avundsjuk. Inte när jag ser det, hör det… Berättelsen om förhållandet och allt skit det medför. Det är då jag är nöjd med att vara singel. Naturligtvis vill jag att mina syskon ska må bra och är glad för att de slipper den ensamhet som avsaknaden av sällskap innebär. Undrar dock om det inte är så att alla tre ändå lever i ensamhet… Klart de ska vara lyckliga. De bör vara lyckliga! Och de försöker ge sken av det. Men det syns i ögonen, det hörs på tonfallet. Vem är lycklig egentligen?

Kontakten. Jag orkar bara inte. Att se smärtan, att se fasaden. Att höra försök till kvitter blandat med uppgivenheten. När ska jag få höra den sanna berättelsen om det underbara från dem? Kan det vara så att mina romantiska drömmar spridit sig till dem också? I’m losing it!

Jag saknar er så mycket!

Det är en av anledningarna. Dimman är lättare vissa dagar. Vissa dagar har jag försökt att se solen. Vissa dagar har jag trott mig att göra det också. Än är den inte borta.

Dagens favorit: “Through the darkness and broken glass, I’ll come for you if you only ask” (Lovex – Guardian angel)