8 timmar

Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett fram emot en tids ledighet så mycket som jag gör nu. Sedan jag fick min vecka beviljad har jag räknat ned dagarna. Efter den senaste tidens stress har jag känt hur orken bara rinner bort. Trots några duktiga försök att tvinga den att återkomma, så har den inte varit intresserad av att stanna, utan skyndat iväg alldeles för snabbt. Så en veckas total vila behövs verkligen. Snart så, bara en dag kvar. 8 timmar, sen får jag parkera i sängen i en vecka. Det var nämligen precis det jag planerade att göra under min ledighet. Absolut ingenting. Filmmaraton i sängen på sin höjd. Jag vet inte om jag vågar erkänna det, men jag har faktiskt bunkrat upp med diverse nödvändigheter (som cigg, film och mackor) så att jag definitivt inte behöver lämna lägenheten på åtminstone de 2-3 första dagarna. 😀 Me knows… Vansinnigt.

Mmm. När min nedräkning sakta men säkert närmade sig slutet, så började andra events slå hål på mina slapparplaner. En del så trevliga så de var bara välkomna, men vissa är bara ett nödvändigt ont som måste göras. Jobbfest på fredag, möjlig dejt på någon-dag, bör väl besöka en som kan fixa till kråkboet lite, upptäckte att framdäcken på bilen är helt nedslitna så det blir vinterdäck i veckan… Jamenvisst. Klart även jag inser att en veckas, eller ens några dagars, utövande av de aktiviteter som var inplanerade skulle göra mig galen. Så egentligen gjorde det inte så mycket att planerna stördes…

Nå. Vaknade med en helvetes förkylning i morse och inget var lika kul längre. Nu lär det ju bli sängläge den första tiden av semestern. Vilket inte alls är lika tilltalande som de frivilliga planerna om detsamma. Inte vill jag träffa någon snörvlandes och hostandes med ett huvud med inbyggd ljudförstärkare. Inte sjutton orkar jag partaja på fredag, eller byta däck… Tur är väl det att jag har *hehumm* hyrt många filmer så jag klarar mig ett par dagar.

Jag får väl helt enkelt inse att den här gamla kroppen inte är så piggelin som jag skulle vilja att den var. Efter den senaste tidens ansträngningar har den börjat att knaka och skramla lite här och var så snart jag försöker mig på något som kallas för rörelse. Tröttheten är överhängande, inte ens två envisa klockjävlar får liv i den här saken på morgnarna. Krassligheten vill inte släppa, utan hänger kvar med tänder och klor. Toppar lite då och då, och vägrar ge sig av.
Rökstoppet verkar också infinna sig tidigare än planerat. Damnit! Har jag ingen kontroll alls längre? 😐

Det jag behöver nu är ett varmt bad, ett par timmars massage och en respirator. 8 timmar… det är så länge!

Dagens favorit: The Rasmus – Still standing