Mina demoner. Dina demoner. Vems demoner?

Demoner existerar i allra högsta grad. Länge har jag trott att de endast lever för att göra mitt liv svårt. Mina demoner. De som håller mig vaken om nätter, de som får mig att tvivla, de som förvirrar känsla och logik. Det är de som är mina demoner.

Mina demoner har jag lärt mig att hantera. Jag har mina knep. Om ingen av dessa knep skulle fungera så kan jag åtminstone slå dem med en whiskeyflaska. Då håller de sig lugna en vecka eller så, och ger mig tid att planera in dödsstöten. Mina demoner kan jag kontrollera (någorlunda). Jag förvisar vissa, jag slår ihjäl vissa och jag bedövar vissa. En del av dem envisas med att återkomma. Samma spöke, en annan skepnad. Men jag har kontroll. Trots att hela mitt inre skriker efter befrielse, så har jag kontroll.

Andra har också demoner. Värre är det när andras demoner kommer inpå. Jag kan inte hantera någon annans. Jag är oförmögen till det, och jag har inte behörighet till det. Klart som fan att jag är medveten om detta. Men vad gör man när andras demoner tränger sig in och direkt påverkar ens tillvaro? Man blir arg. Gapar och skriker. Och låter stoltheten och envisheten träda fram och figurera i fronten.

Jag kanske skulle prata klarspråk. När jag kom till jobbet i måndags förra veckan så möttes jag av ett mail som inte hörde till det vanliga. Mailet berättade att en resa var inplanerad, att det saknades en resenär för biljett numer två och frågade om någon ville ta tillvara på den överblivna biljetten.

Vi, invånarna i Kirsiland, med demoner och allt, tänkte att det skulle nog vara kul, men fabricerade ihop en hel drös med “MEN…” Nå, ett par timmars funderande och övervägande var svaret: JA!! JAg åker! Väldigt många av mina egna demoner är fortfarande på semester, och mitt fega tråkiga vardagliga jag kände att det var hög tid för något nytt. Något vågat. Lite äventyr. Yesss! I’m in! Ska bara skramla ihop lite pengar, fixa någon som kan ta hand om ungarna, skaffa semester, övervinna min rädsla…

Jah! Jag har aldrig flygit. Mina “utlandsresor” innefattar norden. Jag vet inte hur saker fungerar… Alla steg, alla detaljer! Av alla saker! Livrädd. Nå, jag skulle ju ha sällskap av en vän. Skrämmande, men fan så kul vi ska ha!

En vecka senare, fyra dagar innan resans avgång, när all planering är klar, när ungarnas tillhåll är ordnad och när pengarna är ihopskramlade, står jag och lagar mat. Febrig och orkeslös. Telefonen ringer, jag svarar och lyssnar till: “Antingen åker du, eller så åker jag, men vi kan inte åka tillsammans.” WTF!? Vad säger du? Vad fan är det för fel på dig?? Andras demoner. Ett obefogat svartsjukedrama som jag tvingas med i. Antingen åker du, eller så åker jag…

Det här skulle ju bli min första resa utomlands. Trots rädslan för detta så låg min trygghet i att jag skulle få göra den resan med en vän. Min första reaktion var att jag tänker inte åka själv, så åk du… Vid det tillfället var det något som reagerade i mig. Ledsen och besviken över ett svek från ett oväntat håll. Lejoninnan steg fram och gav mig mod. Även om det bara gått en vecka, så ska jag fan inte ha planerat och sett fram emot detta helt i onödan. Jag åker! Stanna hemma du! Jag har inte planerat, möblerat om, fixat och donat bara för att bli hämmad av någon annans demoner. Nej! Du stannar hemma, och jag åker.

Så nu… Jag åker till Serbien på fredag. Jag åker helt själv. Jag är livrädd. Men jag åker. Det är endast mina demoner som har behörighet att att begränsa mig. Någon annans… ja, de får ta bearbetningen med sin ägare.

Dagens favorit: Takida – Asleep