En tvåa och en åtta

Happ… Nu har jag bytt siffra. Igen! It just keeps happening. Två siffror är inte många, och egentligen inte mycket att hetsa upp sig för. Men dessa två är ju så jobbiga. Krokiga och krumeluriga. Två siffror, bestående av nio bokstäver, som bara är allmänt besvärliga.

Nytt nummer, samma liv. Fortfarande singel, längtandes efter den perfekta kärleken. Fortfarande tjock och för lat för att göra något åt saken. Fortfarande instängd i samma lilla lägenhet (som dock är städad för omväxlings skull) och ägare till samma gamla skrothög till transportmedel. Lika galen och förvirrad som alltid annars. Samma liv, nytt nummer.

Drömde mig tillbaka till den här dagen för ett år sedan. Ett annat nummer, samma liv, men då var jag så nöjd! Jag vill vara lika nöjd idag. Regeringen i Kirsiland har givetvis bestämt att det inte går för sig. Nix. Här ska man känna sig besvärad för att behöva slösa pengar på fika för att tysta de munnar som anser att ett sifferbyte är något att fira. Kan vi inte bara sätta oss i skogen med en flaska whiskey och glömma skiten? Idag, som väldigt många andra dagar, är bara blähäh! Det vill säga, inget att hurra för. Bara kliva upp på morgonen och hoppas att sängdags infaller snart igen.

Egentligen är det inte siffran i sig som är det besvärliga. Det är alla andra deprimerande saker som bara vägrar uppgraderas! Hur jag än försöker… Eller försöker jag tillräckligt? Vilket som. Skräp är vad det är idag. Jag är inte ens glad över att ha semester! Ånej. Skuldkänslor över att vara hemma (nå, hos föräldrarna) när jag vet hur besvärlig situationen är på jobbet. Om ingen håller hårt i mig så kommer jag säkerligen åka till jobbet och beta av lite i helgen…. Skadad. Jag vet. Borde gå ut och kasta lite ved…

Nåja. En dag närmare döden. Grattis till mig. 😐

Dagens favorit: En liten självplockad bukett och ett hastigt skrivet kort