Att somna i sin mammas famn

Tack för alla tröstande och uppmuntrande ord angående beslutet om ungarna. Det känns skönt. Det känns skönt att trots att jag stundtals envist ältar mina (skuld)känslor om att ha lämnat bort mina barn och stundtals helt förtränger faktum att jag gjort det, så finns det underbara människor som orkar lyssna… Som orkar lägga tid på att trösta och försöka få mig att se det bra i situationen och få mig att förstå att det inte finns något fel i att känna som jag känner.

“Du behöver dem och de behöver dig.”, “Det du gör, är det mammor gör. Det de anser vara det bästa för barnen.”, “Filmkvällarna då? Och pannkaksmåndag? Att somna i sin mammas famn betyder mycket för dem.”, “Du är stark som orkar försöka…”, “Du har inte misslyckats…”, “En mamma behöver också sinnesro. Ungarna har dig varmt om hjärtat oavsett hur du gör.”

Dessa ord (och så många fler!) har hittills fått mig att överleva sorgen över beslutet. Även om jag fått en del kommentarer om att en mamma som bryr sig inte gör sådär, en riktig mamma lämnar inte bort sina barn (och jag håller med! Men det är ju deras pappa. Det är inte så att jag kastat dem i något gathörn nånstans. Räknas inte det för nåt?), så är jag förvånad över den förståelse jag mött…

Kan dock inte hjälpa att jag känner att jag har svikit dem. De två sista dagarna med ungarna tog jag ut semester. De två sista dagarna ungarna var mina ville jag verkligen spendera tid med dem. Jag är evigt tacksam till chefen som var förstående och godkände semester med alldeles för kort varsel. De dagarna var underbara. Vi gjorde inte alls så mycket roligt som jag tänkt att vi skulle göra. Men vi sov länge, byggde om legobilen många gånger, flätade hår och sminkade oss, lagade pannkakor och skrattade åt att bulor kan botas med fryst kebab. En av kvällarna förklarade jag för gubben varför jag är lite ledsen över att de ska vara hos pappa så mycket. Han kramade mig länge och svarade: “Jag vet. Jag blev också jätteledsen när jag först fick höra det hos pappa. Men går bra, om min lillasyster blir ledsen och saknar dig så ska jag förklara för henne och trösta henne.” Min bästaste gubbe!

Jag mår inte bra alls. Just nu lever jag mest i förnekelse. Har ingen matlust och sover dåligt. Men jag klarar oftast att hålla mig ifrån tårar. Tänk inte. Fundera inte, känn inte. Fungerar bra för det mesta. För det mesta… I måndags var det ett helvete. Det var den måndagen jag borde njutit av att det var tyst omkring mig och jag var barnledig. Det gjorde jag inte. Ångesten över att nånsin ha känt så tog överhanden. Paniken över att alltid vara barnledig lämnade inte mig ifred… I måndags borde jag ha pustat ut och njutit av tystnaden…

Försöker intala mig att det här är något tillfälligt, det är inte för evigt. En vecka, två veckor… vad är egentligen skillnaden? Det är inte mycket. Det borde inte vara mycket! Man kan tro det… Skillnaden är en evighet. Och de är ju inte borta för evigt! Varför kan inte vetskapen om det få plats? Känslan över förlusten, misslyckandet och sveket accepterar inte logiken i det tillfälliga.

Har klarat mig rätt bra med förnekelse i veckan. Har till och med skrattat och skojat på jobbet… Både igår och idag har magontet inte gjort sig påmind alls så ofta och jag har till och med fått i miig en ordentlig lunch. Jag klarade mig rätt bra. Ända tills jag snubblade över en artikel om något barn som misshandlats till döds. WTF!!! Vad ska det betyda att det där dök upp rätt vad det var!? Jag vill inte läsa nå sånt. Jag undviker alltid sånt där. Läser inte ens nyheter för att det alltid finns en massa skit i det bara (ja! låt mig leva i min lilla bubbla!).

Nå. Uppenbarligen är det inte nog med alla känslor jag brottats med de senaste tio dagarna. Nejnej. Nu är min alldeles för livliga fantasi på hugget! Hur ska jag nu kunna skydda ungarna från allt farligt? Hur ska jag kunna se till att de mår bra? Jag har ingen kontroll. Jag har ingen insikt i deras liv. Detta styrker min känsla av misslyckande. Jag kan längre inte på något vis se till att mina barn håller sig välbehållna… Jag vet. Helt obefogade fantasier… Men vad ska jag göra?? Jag vill inte ha dem och jag behöver inte dem!

Jag kanske också skulle behöva somna i min mammas famn…

Ungarna kommer hem imorgon, och jag är överlycklig för det. Men jag vet inte om jag vågar se dem i ögonen…

Det gör så jävla ont!