Kan inte fatta att jag gick med på det…

Måndag. Bytesdag, mysmåndag, pannkaksmåndag… Som varje ojämn måndag, kom ungarna hem idag. Till skillnad från den vanliga ojämna måndagen är det söndag idag. Söndag innebär att bytet inte kan ske på dagis och skola, utan ungarnas pappa kom och lämnade dem. Det händer ju lite då och då, inget konstigt i det. Normalt blir det en snabb visit med hej och hejdå bara. Inte idag inte. Idag ville han prata.

Jaha, nu har han väl hört nå falska rykten på byn igen så han vill skälla på mig, tänkte jag. Okej, kom in och sätt dig så ordnar jag lite kaffe… Vi diskuterade gubbens läkarbesök och nya medicinering, och gummans ofta återkommande humoristiska påfund. Det går ju bra det här, det är nog ingen fara…

Right. Och så tar han upp det igen. Han vill att barnen ska vara mer hos honom. Javisst, inget fel i det. Förra gången frågan togs upp tyckte han att jag kunde ha ungarna var fjärde helg. Var fjärde helg! Helt åt… galet! Så det sa jag givetvis blankt nej till. Nu undrade han lite försiktigt om jag inte kan tänka mig att ha barnen varannan helg. Jaahapp. 😐 Antar att jag såg lite småchockad ut för han började rabbla upp en massa fördelar jag kunde få ut av det. Han tänkte att jag kanske ville ha mer tid för mig själv och det ena efter det andra…

Det enda jag vill ha ut av något är att ungarna mår bra. Jag får göra det jag vill göra ändå. Visst. Jag har många gånger tänkt att ungarna har det mycket bättre hos honom. Där har de ett varsitt rum och en “riktig” familj. De har plats att röra sig på och för större möjlighet att leka med kompisar. Där är de två och förhoppningsvis är tålamodet större… Vad sjutton har de för liv hos mig? Här sitter vi i en liten tvåa och jag hinner inte med annat än att lägga och väcka dem. De tycker ju inte att det är roligt att vara på dagis/fritids till halv 7 om kvällarna, komma hem för att äta nåt snabblagat bara för att inte hinna somna innan maten är klar. Jag är inte alls fötjust i att ständigt känna mig otillräcklig för att inte ha möjligheten att umgås med ungarna så mycket som de skulle behöva…

Så visst. För ungarnas skull, för att jag tror att de skulle må bättre, så kan jag tänka mig det. Men två veckor?? Är inte det lite för länge? Han tog upp könsaspekten på det hela. Väldigt, väldigt många pappor får finna sig i att få träffa sina barn varannan helg, varför skulle inte en kvinna kunna göra det? Klart det går. Det handlar ju inte att kunna. Det handlar om hur ungarna hanterar det. Orkar de med att inte få träffa mig mer än varannan helg? Orkar jag med att inte få träffa dem??

Mmm… För ungarnas skull, för att jag ändå tror att det är för deras bästa gick jag med på det. Vi provar ett par månader och ser hur det fungerar. Varannan helg. 😐 De kommer att må bättre. De behöver inte vara på dagis längre än till 16. De behöver inte trängas på några futtiga kvadratmeter och ständigt vara i luven på varann. De behöver inte äta kvällsmaten halvt sovandes. Det är bättre för dem… Men ändå! Jag har helt misslyckats som mamma…

Jag har förlorat. Jag har förlorat dem. Jag har förlorat mysmåndagen, pannkaksmåndagen… Hur ska det här bli? Det logiska i mig säger att det är okej. Det kommer att gå bra. Vi testar ett tag… Resten är bara en stor tung klump i bröstet.

Bytesdag. Mysfredag? Pannkaksfredag? Herregud…