När vi kvinnor är riktigt sjuka…

…kan drömmarna bete sig ännu mer förvirrande än normalt…

Det är kallt. Två täcken, och ändå är det kallt. Svettigt, och det är kallt. Vaken. Slumrar till. Vaknar och fryser. Försöker ignonera nålarna som envisas med att dansa på huden. Miljarder små nålar åker fram och tillbaka på huden. Överallt. På hela kroppen. Ibland är de iskalla. Ibland är de kokheta. Ignorera nålarna.

Sömn underlättar, får nålarna att lugna ner sig lite. Alldeles för matt för att röra mig. Vem hämtar raggsockorna?

Dröm eller verklighet? Vandrar runt i en dimma och förundras över det jag ser. Två bekanta står mittemot varann och gör vågrörelser mot mitt “nät”. Mitt nät av grått stickigt garn. Vad sjutton är det för nät? varför väver de vidare på det? Är det nätet som sticks. Efter en stunds vävande med stora vågrörelser med armarna visar det sig att nätet är en vanlig grytlapp. Det är fortfarande nålarna som sticks.

Vaknar till av högljutt skratt. Vem skrattar? Jag? Nejnej. Jag är ju mest fundersam. Var ju nyss ute med jobbarkompisarna och skulle åka pulka. Fundersam över varför vi var och klättrade i någon lerig backe i finkläder… Det kan ju inte ha varit en dröm. Har ju ont i kroppen av att ha halkat runt och ramlat i leran. Orkar inte öppna ögonen, men kroppen är ju blöt och klibbig överallt. Det måste vara lera.

vad är det för rovdjur som har tagit delar av mitt skydd? Något i skogen slet av mig mitt skydd. Eller var det bara alla täcken som knölat ihop sig helt fel?

Nålarna jobbar på för fullt. Ignorera nålarna. Fryser. Det är för varmt. Nålar. Feber.

Dagens favorit: Alvedon