Buss och kram

Mmm… meningen är väl att jag ska berätta om resan till Oslo. Och jag ska. Bara jag blir lite klar i huvudet. Alla mina försök att krafsa ner något sånär vettiga ord om den helgen har tystats ned av högljudda tankar som härjar runt. Det är störningar på alla frekvenser och det vettiga flyter i dunklet av rosa moln. Den senaste veckan har alla mina tankar flygit fritt. De flyger iväg hela tiden. Och landar i Norge (jo, de är åtminstone smarta nog att ta ett bättre transportmedel än jag 😉 ).

Redan när jag gick från jobbet den fredagen började min berättelse om helgen. Den jag skulle skriva här. Jag skulle kunna berätta om hur jag satt på bussen och anteckande i mobilen. antecknade att kvinnan bakom åt köttbullsmackor och hamburgare hela tiden. Antecknade att skyltarna i norge var lite roliga. Det fanns en vägvisning mot dampbåtar (scheisse vad livliga de båtarna måste vara 🙂 ) och man kunde bo i Mysen eller Trögstad. Personligen skulle jag nog föredra det första. Jag skulle kunna skriva den berättelsen som egentligen är färdig med anteckningar i mobilen och skisser av iakttagelser. Jag kan bara inte förmå mig till det. Det känns inte viktigt just nu.

Oslo är en jättefin stad. Hur mysigt det än var att gå längs den vackert julpyntade Karl Johans gate och hur intressant det än var att studera de rätt bisarra skulpturerna i Frognerparken, så är det inte det jag tänker på. Trots att jag var glatt överraskad över hur trevliga alla var, och hur bra jag egentligen trivdes med dem, så är det inte det jag tänker på. Hur roligt jag än hade i det fantastiska nattlivet som staden erbjöd, hur medryckande det än var att krogarna spelade musik även utanför och den som ville kunde dansa på vägen från en krog till en annan,
så är det inte det jag tänker på… Jag är fascinerad av hur ingen bor själv och trots att utsikten från bostaden liknar ett ryskt fängelse från 1800-talet eller att både golv och väggar lutade likt Lustiga Husets så verkade alla så tillfreds, inte heller det är något jag tänker på…

Jag tänker på hur man kan sitta på en fullsatt pub och bara prata, röra lite, och resten av världen inte existerar. Jag tänker på hur en fjäderlätt smekning på kinden fick det att pirra i hela mig. Jag tänker på en perfekt söndag… Och jag tänker på hur svårt det kändes att lämna det.

Jag tänker på hur jag nu får gå runt och le åt min telefon, le åt ett sms som egentligen inte säger något. Jag får njuta av att bli alldeles till mig när den piper (och uppleva besvikelsen när texten högst upp inte är det namn jag hoppats på. Funderar på att förbjuda alla som inte heter goding och bor i Norge att sms:a till mig 😉 ). Jag är någons gumma, någons babe, någons lilla jordgubbe…

Jag tänker på hur jag längtar och saknar. Fantiserar om hur det kan vara nästa gång vi träffas… Jag tänker på hur mitt beteende och valet av mina handlingar helt plötsligt har förändrats. Jag är inte riktigt mig själv tror jag. Den som läst vet att för en singelkvinna finns det sällskap att tillgå lite här och var. Om jag vore mig själv så skulle jag inte ha avböjt ett och annat erbjudande om att träffas. Nej… ska jag träffa någon så är det honom, allt annat är oväsentligt. Förhoppningsvis behöver jag inte längta längre än till fredag. 🙂 Norge, min goding, vad har du gjort med mig? Jag förbannar avståndet mellan oss…

Dagens favorit: “You’re better than drugs. Addicted for life. Feel you comin’ on so fast, feel you comin’ on to get me high” (Skillet – Better than drugs)

P.S. Ögongodis, lycka till efter lördag. Hoppas att det blir till det du vill. 🙂 Och jag räknar med att du fortsätter att vara bloggens mest frekventa besökare. 😉