Så var det dags igen

“…And they say everybody steals somebodys heart away…” (Mazzy Star – Flowers in december) Mmmhm… Everybody steals my heart away och jag börjar få slut på dem. Vet inte hur många som har stulits, men jag har snart inga kvar att ge ut.

Mitt virriga känsloliv är på marsch igen. Till skillnad från de flesta andra gånger känslorna lever sitt eget liv, vet jag nu exakt vad som pågår. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Just det där: “Pang! Oj hoppsan, vad hände nu? Var kom det där ifrån?” har ju trots allt sin tjusning. Nu vet jag vad som händer och jag vet vad som kommer smygande. Är inte det lite trist? Borde jag ignorera det? Borde jag låta det flöda? I vanlig ordning slits jag givetvis mellan alla olika åsikter som invånarna i Kirsiland har. Varför ska alla mina jag alltid tycka olika? Vad är det för folk egentligen som inte är eniga om någonting?

En del av mig vill totalt ignorera den förtjusning, med allt som hör till, som växer inom mig. Om jag trycker ner allt det och vägrar acceptera att det finns, så besparar jag mig många otrevliga känslor som med all säkerhet kommer att komma. Är evigheter av saknad och längtan värt några minuters lycka? Å andra sidan… om jag vägrar erkänna detta så går jag ju miste om allting. Vill jag verkligen det? Jag vill njuta. Jag vill ju verkligen det.

Det kommer smygande. Det kommer. Det besvaras. Än kan jag stoppa det härifrån, från min kontrollpanel. Än kan jag stanna och vända om. Än är rädslan större än längtan, så det blir inga problem. Vill jag stanna och missa allt som kan finnas? Eller vill jag chansa och bli sårad i slutändan?

Äh. Avstånd är ett helvete. Damn. 😐

Dagens favorit: Ja, jag ska berätta om helgen så fort jag hinner. 😀