Spärrar

Vad fan är det här?

I vanlig ordning sitter jag här. Lyssnar på musik och drömmer. Väntar på att det ska ramla ner någon fin karl från himlen… Nej, nu ljuger jag. Jag väntar på att EN karl ska ramla ner från himlen. Jag har, till min förvåning, upptäckt att det verkligen finns EN särskild som jag längtar efter. En som jag visste att jag tyckte om. Förvåningen ligger mest i att jag inte var medveten om att han gjort ett så stort intryck på mig. På väldigt kort tid har han avancerat från en person jag har roligt ihop med, till en first class goding!

Jag har svårt att sluta tänka på honom. Jag drömmer om honom på nätterna. Jag drömmer om honom på vägen till jobbet. Jag drömmer om honom på jobbet. Jag drömmer om honom på vägen hem från jobbet och jag drömmer om honom nu. Jag kan inte sluta prata om honom.

De gånger vi träffas vill jag bara hålla mig nära honom. Han luktar så gott. När han pratar med mig, hör jag inte vad han säger. Jag bara beundrar utsikten och skyller förvirringen på min ålder. Jag vill röra. Jag vill kyssa. Jag vill sniffa och njuta.

Hur många gånger har jag inte tänkt att när jag får chansen, så ska jag röra… så ska jag kyssa. Och vad händer alla gånger jag verkligen har haft chansen? Inget! Inte ett jävla skräp!
Jag vågar inte.

Damn! 😐

Till en viss del så verkar det som att intresset och attraktionen är ömsesidig. Men ändå inte. Vi har inte pratat om det, och ingen har tydligt visat något. Jag vet inte alls vad han tycker och känner. Och även om det är ömsesidigt, så finns det hinder. Det finns alltid hinder!! Varför?? This cannot happen! Det jag vill kommer aldrig att hända. Det går inte. Förbjuden frukt. Det går bara inte. Skulle det gå, så slutar det ändå i att jag blir sårad.

Jag behåller hellre det vi har. Hellre håller jag käften och låter det förhållande vi har stanna på den nivå där den är. Hellre har jag roligt med honom, njuter av hans sällskap och nöjer mig med den förståelse för varandra som finns mellan oss. Hellre det än att ta upp vad jag känner, undra vad han känner och förstöra allt vi har nu. Jag vill inte riskera att förlora det. Jag har gjort det en gång. Jag har gått igenom det här en gång tidigare. En underbar vänskap har förstörts på grund av alldels för djupa känslor. Jag vill inte göra det igen!!

Å andra sidan… Jag vill så gärna… Jag vill veta. Veta vad som finns och vad som kan bli. Men jag vet inte hur! Det är som Lionel Richie säger… “Tell me how to win your heart, For I haven’t got a clue…” Tänk om… tänk om jag inte tar chansen. Möjligheten att vi blir lyckliga tillsammans kan ju faktiskt finnas… Men det finns ju hinder. Det går inte. Jag bör hålla mig på plats.

Egentligen vill jag bara trycka upp honom mot en vägg någonstans och hångla lite. Han är så fin! Att det skulle ta sån tid för mig att inse det…

Varför blir det alltid såhär? De jag förtjusar mig i är alltid otillgängliga. Eller så är de tillgängliga men väljer bort mig. Det är väl helt enkelt så att jag inte är girlfriend material…

Dagens favorit: Lionel Richie – Hello