Det gjorde ont!

Förra lördagen var både fruktad och efterlängtad. Förra lördagen kl. 11 hade vi fyra tid för tatuering. Bror och yngsta syrran såg bara fram emot det, de har ju tatuerat sig förut. Jag och syster nr 1 var mer oroade än upprymda. Hon var rädd för smärtan och jag var rädd för placeringen.

Jamen visst är man införstådd med att det gör ont att tatuera sig, men när man inte gjort det förr så är det svårt att tänka sig vilken slags smärta det är. Jag tröstade mig med att jag har ju fött två barn, värre än förlossningsvärkar kan det ju inte vara, så överleva skulle jag. 🙂 Min oro för att tatuera mig låg i motivet och placeringen. Sen det här med syskontatuering kom på tal så har höger vrist varit det enda stället som det har kännts rätt att sätta den på. Har försökt att tänka mig en tatuering på andra ställen många gånger, särskilt när syrrorna talade om att de tänkte ha sina på varsin vrist. Men nej, det var det stället som kändes rätt. Och där blev det.

Motivet ja… Vi skissade som hastigast ihop något och lämnade den till tatueraren för tillsnyggning. En vecka före tiden för tatuering berättade brorsan att tatueraren hade hört av sig och sagt att han inte fick ihop det. Va? Hur kan det komma sig? Idén var ju att alla våra bokstäver skulle vara med, sammanflätade på något vis. Hur svårt kan det vara? Halvt hysterisk var jag och bror försökte lugna mig med att säga att det ordnar sig, tatueraren skulle ordna något annat. Mmmhm! Nej! 😐

Det var svårt att acceptera att vi har tid för tatuering och det som kommer att tatueras inte ens skulle likna det vi tänkt oss. Vad gör man då? Man sätter sig vid datorn och tillverkar alternativ. Jag gjorde ett antal olika skisser, de flesta så dåliga att de behövs inte ens nämnas. En som det blev flera olika varianter av var en liggande åtta, tecknet för oändlighet, översatt till ‘for all eternity’, med våra bokstäver hängade i kedjor i den. Fredag natt när jag gick och la mig kändes det som att den skulle det bli. Givetvis efter ett rådslag med ett syskon. LÖrdag morgon var det smått panikartat. Jag kan fasen inte gå och tatuera mig utan att ens ha material som liknar det vi först tänkte oss! Det går inte! Så lördag morgon, satte jag mig och kastade ihop våra bokstäver på ungefär så som vi hade tänkt oss. Det var den det blev:

Vägen till studion var rätt intressant. De två sedan förut tatuerade var lugna och fina. Hon, yngsta syrran hade precis kommit hem från Bulgarien så hon hade fullt upp med att berätta och visa. Den andra systern var ett vrak. Och hon skulle köra! Hon som kör som en biltjuv i vanliga fall, var snäppet värre nu. Tur var väl att bilen var automat, annars hade växellådan gått sönder. Vem har ätit frukost? Vi måste köpa dricka. Köp nåt att höja blodsockret med också!

T var först. Hon skulle ju jobba ett par timmar senare. Hon bestämde sig för att ha sin på axeln. Hon satte sig på bänken och skakade värre än ett asplöv. Tatueraren hann “rita” två streck och hon blev yr och behövde ligga ner. Men tydligen gjorde det inte ont. Det var det med frukost och blodsocker. Nu är det okänt om bristen på frukost där berodde på nervositet inför tatueringen eller nyförälskelse…

Eftersom både J och jag skulle ha våra på vristen så fick hon vara före mig. Måste ju se ifall det var snyggt på vristen innan min sitter där. Hon hade en tatuering på axeln sedan innan och det gjorde tydligen inte ont. Nähe. Så sitter hon där och gör grimaser och kvider. Herregud, sådär kan du inte göra! Jag ska också har min där. gör det så ont så vill jag inte…

Som tur var så tog vi lite lunchpaus. Jag hade inte ätit frukost och hunden åt upp min chokladkaka. Efter lunchen var det min tur. Gud! DÅ kom all nervositet jag förträngt innan. Jag kan fortfarande ändra mig! Det kunde jag inte tyckte brorsan. Ge mig en papperpåse så jag får andas! Gör man det här frivilligt? Verkligen?? Han började, och sa att det är så det känns. Ja, det var så det kändes… Ta en vass kniv och skär i benet. Det var så det kändes. Det gjorde ont och jag fick anstränga mig för att komma ihåg att andas.

P var sist ut. Han skulle ha sin på halsen. Tokjäkel. När konturerna påbörjades så sa han att han ångrade placeringen. Sån smärta hade han aldrig varit med om. Han med hela armen tatuerad tyckte sig vara härdad. Ånej. Halsen var tydligen en helt annan sorts smärta. Han bestämde sig snabbt för att dotterns namn, som också ska tatueras in, inte kommer att sitta på halsen. Nå… en vecka senare han har glömt hur ont det gjorde och nu ska den vara där igen.

Hursomhaver. Trots att ha oroat mig för utseende, placering och storlek på den berömda syskontatueringen, är jag så nöjd nu. Tatueringen är skitsnygg. Och jag delar den med tre personer som betyder världen för mig.

Dagens favorit: Lovex – Guardian Angel