Ett rent helvete

Så sant som det är sagt. Det är verkligen ett rent helvete. Det är så städat, snyggt och fint här hemma. Men vad hjälper det? Känns livet nå bättre för det? Näh. Städade rätt ordentligt förra veckan. Mamma hjälpte till lite i söndags. Kalasade inför tösens kommande födelsedag. Hennes första “riktiga” kalas. Åtminstone den första hon var medveten om att hon hade.

Gu vad hon har tjatat om det. I veckor. Och jag gjorde förstås misstaget att tidigt i veckan muta med att det är ju kalas på söndag. Det minskade ju inte tjatet. Så klockan ett i söndags kom det en liten tjej rusandes ur sovrummet (förmodligen manad av sin storebror) och vrålade “Klockan är ett, nu börjar mitt kalas!” Och så ställde hon sig i hallen och stirrade på ytterdörren. Hon väntade på gästerna. Som alltid, så är det få saker som gör mig så varm som att se de små vara nöjda och lyckliga. Söndag var en bra dag.

Nå. Kalaset var i söndags för att Kirsiungarna är hos sin pappa denna vecka. Födelsedagen skulle firas hos pappa. Vid ett samtal med honom nämnde jag att jag tänkte komma över till dem för att gratta henne PÅ hennes födelsedag. Det gick inte för sig. Jag är inte välkommen där. Hm! Det är ju inte så att jag tänker hänga där för evigt. Jag vill bara krama henne på hennes födelsedag. Men nej. Jag får inte träffa min dotter på hennes treårsdag. Jag förstår inte vad det är som gör att han vägrar låta mig komma hem till honom. Beror det på hans nya? Är det hon som inte vill träffa mig? Hm. Hon umgås med mina barn varannan vecka, borde hon inte då acceptera att jag existerar? Elelr är det han som bestämt sig för det? Tror han att jag ska vara elak mot henne? Av vilken anledning kan man ju fråga sig… Ånej, jag är bara elak när det är krig. Det här är inte krig, hon har all rätt till honom och jag tänker inte ens försöka drömma om att det skulle bli vi igen. En annan gång ska jag förklara hur skönt det är att hans existens i mitt liv är minimal.

Nå. Jag hade ju planerat att gå dit ändå. Eller åtminstone ringa och prata med den nyblivna treåringen. Jovisst. I måndags bestämde min telefon att han skulle lämna jordelivet och vandra vidare. “Sätt i SIM-kortet”. Korthelvetet ÄR i!! Det nya numret till ungarnas pappa finns däri. Numret till alla finns däri. Och SIM-kortet har dött. Vem har hans nummer? Ingen. Vems nummer har jag som har hans nummer? Ingens. De är alla i det döda kortet. Förbannade helvete.

Jag var så arg för telefonen i måndags så jag åkte runt och jagade telefoner jag kunde använda istället. Åkte till stugan och härjade och svor och kastade saker. Jävla telefon. Nå, det var skönt att ha sällskap i all ilska. Men igår morse när jag åkte hem för att byta om innan jobbet brast det. Försöker alltid komma iväg hemifrån kl 8. Av samma övernaturliga anledning som alla mammor kommer ihåg vissa klockslag, så råkade jag kolla på klocka exakt tio i 8. 7.50…. 7.50… exakt tre år sen min lilla tjej föddes. Och jag skulle inte ens få träffa henne. Jag vet inte. Antar att det är någon mammagrej. Man blir lite känslig vid vissa klockslag. För mig är det 4.55 i januari och 7.50 i juli. Nu är ju kl åtta lite mer mänsklig tid att vara vaken vid, men det har hänt att jag spontant vaknat på morgonkvisten i januari och inte kunnat hålla tillbaka tårarna.

Ja. nog hade jag kunnat trotsa förbudet och gå över till dem utan att anmäla min ankomst. Men jag blir alltid så förlamad när jag är riktigt arg eller ledsen. Jag orkar inte med det bråk som den handlingen hade fört med sig. Förhoppningvis är det bara jag som lade så stor vikt vid att träffas på födelsedagen. Förmodligen reagerade inte någon av ungarna på att jag inte befann mig på plats. Jag hoppas det.

Jag valde att sova hos syster/moster/mormor istället. Morrade över den döda telefonen och ringde telia för att höra om de kunde hjälpa. Jodå. SIM-kortet verkade mycket riktigt ha dött, och de skulle skicka ett nytt till folkbokföringsadressen. Mmmhm. Telefonnumret är inte mitt. Det nya kortet skickas till en viss föredetta pojkvän. Förbannade fan. Jag har inte bearbetat tillräckligt för att vilja träffa honom. Nå, det löser väl sig om han är villig att följa instruktionerna i mitt mail. Ja, jag skickade mail. Vill inte tänka, vill inte prata, vill inte träffas… Om vissa bara kunde svara på sina mail! 😐

Hursomhelst. Det som var meningen att komma ur det här var att det var ändå sååå skönt att ha sällskap, både i måndags och igår. Jag behövde inte sitta själv här och låta tankarna studsa som gummibollar innanför murarna. Jag behövde inte ens ha tankar överhuvudtaget. Jag har fått vråla och gnälla, och låta all min ilska gå ut över telefonen, datorn och bilen. Det är det som är det härliga med att umgås med familjen. De finns där när man verkligen behöver någon och det är tyst om alla andra. Även när de inte ens förstår vad deras sällskap är värt, så finns de där.

Vad jag ångrar att jag ikväll valde att stanna hemma för att damma ur och installera om den här jäkla datorn istället för att åka till stugan. Jag hade kunnat basta och bada. Prata och skratta. Låta bli att fundera på om, vad, varför, varför inte, undrar, vem och ifall att. No… jag skulle absolut försöka få den här lilla pojken att bete sig som en dator bör. Det hjälpte inte kan jag tala om. Nu var det visserligen en halvtimme sen den senaste omstarten. Måste vara ett nytt rekord.

Jag är så grymt förbannad. Låt mig vara.

Mm… det är väl det. Acceptera att jag är en bitter gammal kärring.

Dagens favorit: Hanna Pakarinen – Leave me alone