Nyckeln till mitt hjärta

Han tog den och han behöll den. Visst, det finns vissa som har fått reservnycklar. Dessa har också behållits. Är det inte brukligt att man lämnar tillbaka nyckeln när man inte planerar att besöka fastigheten mer? Jag har försökt med vräkning, men det har inte lyckats riktigt bra. Mitt hjärta, min nyckel, men jag har inget att säga till om.

Inte allt för länge sen nämnde jag honom (igen) både för en vän och syskonen. Berättade om vilka spår han lämnat efter sig. Berättade om saknaden och besvikelsen över att han var tvungen att försvinna ur mitt liv.

I måndags när jag kom hem från jobbet blev jag rätt förvånad. Blinkande MSN. “Vill du tillåta den här kontakten att se när du är online?” Va? Vem? Klart som fan! 🙂 Hur många gånger har jag tänkt tanken att skicka iväg ett mail. Höra efter hur det är, bara kolla av lite. Jag har inte vågat. Dryga två år utan någon som helst kontakt. Och nu. Här är han. På min MSN och vill mig något. Vad vill han?

Alla känslor rördes upp. Alla. Alla minnen, alla tankar sprang runt som stirriga smådjävlar tills de kollapsade av utmattning. Skapade en tomhet i huvudet. Helt tomt, tyst och stilla. Sakta men säkert kom förnuftet något sådär och jag upptäckte hur glad jag var för att äntligen få prata med honom igen. Jovisst. Jag har alltid haft känslan av att om det är menat, så kommer vi ta upp kontakten igen. Förr eller senare.

Det var så härligt att få prata med honom igen. Sitta uppe till långt efter läggdags och bara le. Det tog 3 sekunder och två år av saknad, två års tomrum var borta. Det var som vanligt. Som om inget hade hänt. Som om vi alltid varit vänner. Så underbart. Så skönt det var att få veta att han trots allt ändå tänkt på mig ibland. Inte glömt.

Igår vaknade några av smådjävlarna till liv, och jag var mer förvirrad än någonsin. Vad känner jag egentligen? Vad vill jag? Ska jag stänga in mig och skydda de minnen och känslor jag jobbat hårt med att försöka förtränga? Ska jag låta minnena vara minnen och bereda väg för en ny chans? Vågar jag titta i den dolda mappen? Vågar jag vilja vad jag vill? Jag har bara frågor. Inga svar. Frågor och förhoppningar.

Så många gånger under den här tiden som jag har tänkt på honom. Saknat. Fantiserat om vad som skulle hända om vi träffades igen. Och nu är jag rädd. Ändå har dessa tankar jag haft under dessa år äntligen fått en mening. De är verkliga nu. Nu kan jag hoppas. Och jag är rädd. Situationen verkar vara annorlunda nu. Nu kan jag hoppas. Eller kan jag? Logiken säger att situationen liknar väldigt mycket den som var. Logiken! Vad har vi sagt om det här? Håll dig undan och låt mig vara lycklig i mitt rus.

När jag är med honom, pratar med honom, om så bara i text, så ser han rakt igenom mig. Det är inte ens nån idé att försöka låtsas som att det regnar. Han genomskådar mig direkt och vet precis hur jag fungerar. Jag vet inte hur, men han gör det. Jag kan släppa alla hämningar och bara vara jag. Knasig och allt. Nåja. Lite måste jag försöka hålla tillbka nu åtminstone. Vi är ju trots allt svenskar, och det finns regler för hur mycket utlopp man får ge för sina känslor. Dessutom är han en man och jag måste räkna med att även han har dessa typiska manliga beteenden i sig. 😉 Kan hända att jag skräms.

Jag förlorade en vän. En älskare. Har jag verkligen möjligheten att få tillbaka det? Either shape works. Må låta desperat, men jag vet… Regeringen i Kirsiland är tveksam. Men jag vet. Jag vet. Och jag ska störta den där regeringen vid tillfälle.

Jag är rädd. Förvirrad. Rädd. Glad. Förväntansfull. Hoppfull. Väldigt hoppfull. Nyfiken. Lycklig och lättad.

Ånej, jag tänker inte låta omständigheter styra den här gången! Han ska finnas i mitt liv. På det ena eller andra sättet. Min januari 2005.

Det här innefattar så mycket. Det finns så mycket jag vill berätta. Jag får inte med allt, jag finner inte ord! Så jag återkommer. 😉

Dagens favorit: Jag har en hel lista… Men jag kan inte hejda tårarna till Anna Eriksson – Kaikista kasvoista