Nostalgitripp

Jag är uppvuxen med att spendera helger och semestrar i stugan ute på landet. Den stugan ‘flyttade’ vi till när jag var fyra ungefär. I princip hela mitt liv har bilen packats på fredag. Väskor med kläder, matkassar, lilla tv:n, pappas hagelbössor, leksaker, mediciner… Fyra ungar i baksätet och gamla BMW:n full med det ena efter det andra. Bara för att överleva två nätter ute i stugan. Iväg varje fredageftermiddag. Fyrtio minuters åksjuka senare var det dags att tömma bilen igen. Pappa bar in jaktgrejorna till vapenskåpet, mamma släpade in matkassarna och vi dök på dem letandes efter denna helgens godispåsar…

De första åren vi var där har inte så många detaljerade minnen ifrån. Mina minnen består främst av bildbevis. Om jag visste var sladden till scannern är så skulle jag visa. 😉 Det är inte förrn i mellanstadieåldern jag verkligen vet vad jag (eller vi) tyckte om att åka dit. Det var ett gissel varje gång. Mååååste vi verkligen åka?? Kan vi inte vara hemma EN helg? Att lämna kompisar och pojkvänner vareviga fredag ogillades rejält från vår sida. De senaste åren vi var där, i vuxen ålder, förstod jag vad det fanns att uppskatta med att ha den möjligheten att få åka iväg till ett lugnt ställe efter en arbetsvecka.

För 3 eller 4 år sen bytte vi stuga. Flyttade ifrån den, och flyttade in i en annan. I 20 år var den stugan vår. Det är många minnen…

Vägen till vår ‘nya’ stuga är samma som början till den gamla. Då det på senare tid har blivit en hel del resor till vår nuvarande stuga, och jag befinner mig i nån slags nostalgi-stadie (måste vara åldern 😐 ), så har jag funderat mycket på det där med vägen till stugan. Varje gång jag svängt av mot vår stuga, har jag undrat hur det skulle kännas att fortsätta vägen fram. Mot vår gamla stuga…

Så, förra veckan bestämde jag mig att när jag blir barnledig, så fortsätter jag den vägen. För att se hur den har förändrats. Om den har förändrats… Men vänta nu! Kan jag ju inte göra själv! Frågade bror min vad han gör på söndag. Dådå? Vi ska till Bubbarsbo! 🙂 Han var med direkt. Yngsta syrran likaså, trots att hon inte visste mer än att vi skulle på nostalgitripp. Syster nr 1 var det lite besvärligare med. Jag ville inte förstöra överraskningen genom att tala om vart vi skulle, så hon fegade och ville inte alls. Tills hon (med alldeles egen hjärnkapacitet 😉 ) listade ut vart resan skulle bära av.

I söndags packade vi bilen. Dock inte med fullt så mycket grejor som vi är vana vid. Badkläder och färddricka. Fyra ungar i golfen och ut på turné! Det var riktigt spännande. Ser det likadant ut på den vägen som vi åkt så många gånger?

Åh! Kommer ni ihåg den här platsen? Här brukade det vara kisspaus. Tyst där i baksätet! Räkna skördetröskor istället! Usch. Här var alltid illamåendet som värst, inte sååå långt kvar nu. Sluta bråka! Titta kossor! Ser ni kossorna? Inte bråka nu, vi är snart framme. Men byt låt innan jag får spunk!

Det var lite vingligt på den smala krokiga vägen. Jag hade inte så mycket tid att hålla ögonen på vägen när jag var tvungen att titta på kossorna och se alla våra landmärken. 😉

Givetvis stannade vi till och besökte affären i byn. Varje lördag var vi ju där och fyllde på matförrådet med allt som glömts. De har byggt om i den affären 😐 Ingången är på fel sida. Vad tänker de med egentligen? Hur kan man ändra riktningen i shoppingvandrandet efter 20 år? Nej… vi gick till det rätta stället och gick runt i affären åt det håll som det ska gås. 😀

Vidare. Svänger in på grusvägen där det alltid var tillåtet att ta av sig bilbältet och pappa öppnade en öl. Glöm nu inte att köra fort över mag-guppet! Jovars. 80 över mag-guppet och ändå uteblev magpirret. Mamma kan det där. Förbi skogen och där! Långt borta över åkern ser vi stugan. Den synen har vi upplevt många, många gånger. Vår stuga. Hatad och älskad. Röd med vita knutar. Halvt skymd bakom den stora lönnen. Brevid syns jordkällaren som vi åkt pulka nedför både sommar och vinter. VÅR stuga.

Det var så härligt att få vara tillbaka där. Även om det inte var mer än några år sen sist. Men dessa minnen. Syrenbusken där vi hade vår koja har växt till sig ordentligt. Stället där ladan rasade var alldeles igenväxt. Björken på kullen, som bara var en bebis när vi kom dit, var stor och fin. Där bakom stenen begravde vi en och annan kattunge. Nån groda fick sin viloplats där också. Gungan och sandlådan var borta. Träden vid skogsbrynen har växt. I de skogarna har vi varit ‘jakthund’ och hämtat harar och fåglar som pappa skjutit. På de här åkrarna har vi suttit i traktorn och… ja… gjort vad det nu är man gör i traktorn på åkern. 🙂 Främst lyssnat på radio med andra ord.

En vända inomhus, och det var inte alls som på vår tid. De har gjort om, och det var så fint! Flyttat köksdelen till den bortre delen av rummet. Byggt igen dörren som fanns till vardagsrummet och öppnat upp där vi minns köksskåpen. Omtapetserat, ommålat. Väldigt fint.
Övervåningen var lite mer som det brukade. Golven var slitna på precis de ställen de skulle vara. Märken efter grinden för trappen var kvar. Sovrummet… Både tak och väggar där har varit tapetserade med posters på Take That, Dylan i Beverly Hills, East17 och diverse andra puddingar. Nu var det målat i taket, gröna tapeter och väldigt vuxet. Stilrent och fint. Inte alls det tonårsrum med madrasser på golvet och kläder överallt som det är meningen att det rummet ska vara.

Alla minnen från stugan är inte bra. Det har bråkats och härjats. Brorsan höll på att bli av med fingret en gång. Mamma och pappa spenderade många kvällar hos grannen och vi var kvar själva. Rädda. Det bor en man i röd tröja där. Vi har sett honom allihop. Vi har vaknat på nätterna och hört hur vedklabbar slås mot varann. Ja… tyck att jag är galen. Men det är sant. 😉

Nåja. Badkläderna var ju med, så innan hemfärden var sjön ett måste. Parkerade golfen på den lilla grusparkeringen och tog den gamla vanliga stigen över ängen ner till sjön. Mulet. Men nog ska vi bada! I den här sjön har vi alla plaskat långt före vi kunde simma! Vi SKA bada!

Det har ju inte riktigt kommit till badtider än, så stegen i slutet av bryggan har de inte ställt dit än. Bryggan vad utlagd iaf. Då finns det två val. Hoppa i från bryggan, eller gå i. Med tanke på hur kallt vattnet är när man känner lite med fote, så är gåendet ett bra alternativ. Brorsan doppade fötterna och försökte med mantrat “det är inte kallt, det är inte kallt”. Jag tog efter och traskade i. “Det är inte kallt, det ÄR inte kallt”. Det var lite kallt. Meeen… vilken vekling som helst kan ju påstå att det är kallt och vägra bada. Inte jag inte. Bara att traska i, svära lite över hur kallt det är och gå vidare. Vatten till midjan, mumla ” Det är inte kallt”, dyka i och skrika som en stucken gris när huvudet är ovanför vattenytan igen. Sådådå. Då var det avklarat. När doppet väl var taget så var det riktigt skönt i vattnet. Jag simmade runt där och njöt riktigt bra. Syskonen doppade sig, men påstod att det flöt isflak på vattnet så det inte gick att vara i. Veklingar. 😉

Det var tydligen kallt i vattnet, men skönt när man kom upp. Jag höll inte med. Skönt i vattnet och alldeles för kallt när man kom upp. Så… fryser man, så tar man givetvis av sig det blöta. Eller? “Kirsi! Det är stugor däruppe! Nån kan ju se dig!” Ja… men… jag tar ju på mig handduken alldels strax. Dessutom har vi alla näckat i den här sjön. Och det fanns stugor däruppe då med! 🙂 Den där sjön ja… Där har vi badat mitt i natten. Där har vi varit rädda för sjömonster. Där har vi lekt ‘herren på täppan’ med diverse godingar till kompisar grannkillarna hade. Vi har stått här och fiskat, simmat till ön och fått kramp på vägen. Den där sjön…

Fortsättning följer….