Paralyserande desperation

Jag trodde att mina halvt tvångsmässiga knastankar om nätterna hade slutat. Inte då. Förmodligen berodde den goda nattsömnen jag haft en tid här på att jag haft annat att tänka på så tokigheterna inte hittat plats om nätterna. Nu är det dock tillbaka. Sömnlös. Förvirrad av mina egna känslor och tankar. De jäklarna envisas med att vara där. Tillbaka. Triggat av vad? Insikt? Nej, jag dementerar det bestämt! Drömmar? Låter trevligare…

Innerst inne vet jag exakt vad allt handlar om. Jag vill bara inte behöva erkänna det för mig själv. Än mindre någon annan. Jag vet nästan vari felet ligger. Jag vet nästan vad jag borde göra åt saken. Men jag är ju så jäkla kluven. Orkar jag anstränga mig? Vill jag det? Vet inte om jag ska fly eller stanna kvar. Acceptera eller slåss.

The bottomline is att jag stundtals är rätt desperat efter att ha någon att älska. Jag vill bara duga som jag är. Knasig och allt. Känna mig uppskattad och behövd. Önskad. Jag längtar så efter just det här särskilda… Du vet… Hur ska jag förklara. Efter den här perfekta kärleken. Ibland får jag nån känsla av att jag skulle nog kunna inbilla mig att vara förälskad i nästan vad som helst. Nog kan jag det. Låtsas att jag är lycklig. Undrar hur länge jag skulle orka hålla upp den fasaden. Skrämmande. Tur att jag inser vad sanningen är i det här fallet så jag kan hålla mig till att drömma om saken.

Är det inte så att dessa pojkar som finns överallt är väldigt bra. Så länge det inte finns några djupare känslor inblandade. Då kommer väggen upp. Du ska inte tro att du får se vad jag är för nåt. Jag gillar inte att veta vem jag är. Än mindre vill jag att någon annan ska forska i det. Som sagt, det finns många godingar därute. Undrar bara var den som kan få mig att lyfta finns… Nåja, det lär jag få reda på i januari 2009.

Nej, jag är alldeles för knäpp. Skulle inte heller stå ut med mig om jag inte var tvungen.

På tal om godingar… Var med om en mycket trevlig helg här. Den bestod bland annat av en mysig promenad i skogen någonstans. Jag som hade exakt rätt skor för att klättra upp och ner i den där terrängen. Måste däremot visa lite bilder på det tjusiga. Jag, mitt nöt, hade ju givetvis glömt min kamera hemma. Meeen, tur var väl det att det fanns en till låns. 🙂

Dagen favorit: Skillet – Rebirthing