Förvirring. Exakt vad det är…

Inte för att nån kommer att läsa här, men om jag någonsin bestämmer mig för att “go live” med den här lilla sidan, så är det bäst att det står en och annan rad här som skrämmer bort eventuella läsare.

Nu kommer det förmodligen bli en massa ‘tycka synd om mig’, är du inte intresserad av det, så är det helt okej att bli bortskrämd redan nu. 🙂 I annat fall, läses helt på egen risk. 😉

Ska jag vara helt ärlig vet jag nog inte vad jag sysslar med. Även om jag har mina aningar så har jag inte en susning om hur jag ska hantera det. Vad, kan man då fråga sig. Jadu, det var en bra fråga, inte så säker på om jag har svaret på det heller. 😉 Skulle tro att det är känslor det handlar om. Känslor, källan till allt ont… Vad ska de vara bra för? Till ingen nytta alls. Skulle gott och väl klara mig utan dem. Jag vet, har gjort det förr, och skulle inte ha nå emot att återvända till det stadiet. Har under flera års tid tränat på att stänga inne känslorna. Och det fungerade ju bra. När jag tänker tillbaka så var det skönt att bara kunna vara likgiltig. Slippa kaoset och förvirringen.

Den här spärren försvann någon gång i slutet på förra året. Och nu, nu är det okontrollerbart, totalt obekant för mig och jag har ingen aning om hur jag ska hantera detta. Vad det än må vara så kommer det med full gas på en gång. Inte sådär smygande som jag inbillar mig att det borde vara… Nej då. Ilska, glädje, kärlek, rädsla, lycka, besvikelse… vad som helst, det kommer med full kraft, till tusen på direkten. Intensivt som satan, och jag kan inte kontrollera det. Jag är inte förvånad över att jag möts av lite förståelse för det här. De flesta i min närhet har fått uppleva följderna av dessa känslostormar. Tror att det är är negativt även om känslan i sig bör betraktas som positiv. Har vid mer än ett tillfälle fått höra “Mamma, räcker det inte med kramar nu? Jag veeet, du har redan sagt att du älskar mig. Åtta gånger idag!”

Som om det inte skulle vara förvirrande nog, så är det ju så att det oftast inte är enbart en känsla som kommer åt gången. Alldeles för ofta är de ju direkta motsatser. Eller är det kanske logiken som försöker rädda situationen och flika in med sitt där… Jag vet inte. Jag vet inte heller vad det skulle hjälpa att skriva om det. Kanske är det lättare att förstå om jag får se knasigheterna i textform istället för den där oändliga monologen i huvudet. Kanske behöver jag bolla det här med någon annan. Nåja, ingen skulle ju få läsa detta så det gick sig inte. 🙂 Samtidigt har jag ju upplevt bristen på svar från externa källor när jag försökt förmedla något. Det resulterar enbart i att jag behöver, för min egen idiotis skull, bena ner allt till småbitar för att försöka hitta en orsak till allt. Kanske är det inte meningen att allt ska ha en orsak, kanske ska jag bara acceptera och inte försöka förstå… Jag vet inte. Kanske är det såhär för alla? Kanske är det bara jag som är dum nog att behöva förstå allt.

Nu har jag ju sjunkit lååååångt under nivån av värdighet i vissa avseenden. Skyller det på känslorna också. De envisa jäklarna 😉 Om de bara kunde låta mig vara. Inte konstigt att jag blir alldeles förvirrad av allt. När logiken säger (och håller fast vid) en sak, medan känslorna drar åt ett helt annat håll. Resulterar i handlingar som inte är så smarta…

Äsch. har irrat bort mig här… Förstår du vad jag snackar om? 😉

Som bekant, låtar är väldigt duktiga på att förklara känslor. Jag har en hel lista på låtar som förklarar årets känsloutveckling/avveckling/inveckling (vad man nu ska klassa det som)…
Herregud, jag ÄR knäpp! 😐

Tror minsann att jag ska åka och tröstshoppa lite idag. Skor eller tangentbord? Undrar just vad jag är mer sugen på… Spännande 🙂

Dagens favorit: Lars Winnerbäck – Kom ihåg mig